Ur aktiveringens historia

Alliansen för arbete var en arbetslösas landsomfattande organisation som byggdes upp i slutet av 1990-talet. Den fungerade några år fram på 2000-talet.

Alliansen kritiserade den reform som byggdes på utredningen ”Färre med bidrag och fler med jobb” 1999. Det som kallades Aktivitetsgarantin. Sedan dess har det blivit klart att kritiken var berättigad.

Motiveringen för aktivering av arbetslösa var den fördubblade arbetslösheten mellan 1980-talet och slutet av 1990-talet och den kraftiga ökningen av långtidsarbetslöshet som detta medförde.

Sedan slutet av 1990-talet har också förklaringen till den dubblerade nivån, den så kallade Jämviktsarbetslösheten avslöjats, avslöjandet har publicerats och sedan åter blivit begravt åtskilliga gånger. Jämviktsarbetslösheten eller den naturliga arbetslösheten som den också kallas har återlanserats gång på gång. Vanligtvis med påståenden om att jämviktsarbetslösheten enligt NAIRU, som det kallas, skulle vara ett försvar mot galopperande inflation.

Aktivering av dem som gjordes långtidsarbetslösa genom krisen och krishanteringen i början av 1990- talet och framöver satte igång i mitten 90-talet och sedan kom workfarepolitiken. Denna importerades från USA, där president Clinton hade lovat att ”… end welfare as we know it!”. Workfare innebar däröver att arbetslösa skulle utföra arbete utan anställning och lön och övriga förmåner, bara för att få arbetslöshetsunderstöd. Den offentliga etableringen av detta i Sverige annonserades med utredningen ”Samverkan för färre bidrag och fler i jobb”. Där nämndes dock inte workfare.

Ute i praktiken etablerades svensk workfare i samma veva, fast mera diskret genom en formulering i Socialtjänstlagen. I formuleringen, som finns kvar än idag, gör lagen klart att även vanligt arbete räknas som praktik när praktiken har anvisats som villkor för socialens understöd. Den svenska workfaremodellen kallades först Aktivitetsgaranti (AGA:n i folkmun). Workfarepolitiken fick senare byta namn till Fas 3. Fas 3 avvecklades sedan åren 2016-2018 men workfarepolitiken fortsatte.

Här presenterar vi en artikel och ett pressmeddelande ur Alliansen för arbete:s arkiv från år 1999. Texterna är ganska aktuella idag också.

Fred Torssander

Om utredningen Samverkan för färre med bidrag och fler med
jobb

Tvång och sanktioner mot arbetslösa är det genomgående temat i den utredning som kallas ”Färre med bidrag och fler med jobb”.

Grundförutsättningen för att de föreslagna åtgärderna skall bli framgångsrika är att arbetslösheten är ett självvalt förhållande. Att massarbetslösheten beror på att de arbetslösa individerna har valt bidrag istället för arbete, och alltså genom hot och tvång kan fås att välja om.

Eftersom antalet arbetstillfällen är färre än de arbetslösa – omkring 500.000 färre – erbjuder dock inte arbetsmarknaden detta val för alla. Inte heller utredningens förslag innebär att bidragsberoendet bryts genom arbete – anställning enligt normala lagar och avtal – utan bara att villkoret för att få bidraget blir att man ställer sin arbetskraft till statens eller kommunens förfogande. På heltid. Den som drabbas av detta, den så kallade utvidgade utvecklingsgarantin, tvingas alltså att sälja sin arbetskraft till underpris. Han eller hon att omfattas inte av de förmåner som en anställning innebär, och inte heller av rätten att sträva efter att förbättra sina villkor genom facklig organisering och kollektivavtal.

Denna metod att pressa tillbaka de arbetandes försvarskamp och öka konkurrenskraften (läs vinstnivån) har länge praktiserats i Storbritannien och USA. Den har till och blivit ett begrepp: Work for welfare blev Workfare.

I en debatt som arrangerades av Alliansens medlemsförening i Västerås sa socialförvaltningens representant – Det räcker inte med moroten, man måste faktiskt använda piskan också. Moroten i detta fall skulle vara 500 kronor per månad i ”stimulansbidrag”. Piskan att förlora rätten till mat och husrum, fast den enda orsaken att man saknar försörjning är arbetslöshetspolitiken.

Vi är för rätten till arbete. Vi är för att dela på jobben. Men vi accepterar inte varken att våra villkor försämras i arbetslösheten eller att sättas i tvångsarbete.

Vi hävdar arbetslinjen – att arbetslösheten ska bekämpas med samhällsnyttigt arbete till marknadsmässig lön. ¹¹

Den stat som hade piskan i sitt emblem var den fascistiska.

Vi får inte tillåta att piskan blir symbolen också för Sveriges 2000-tal.

Pressmeddelande från Alliansen för Arbete 1999-09-30

Den nya modellen – Arbetsplikt med socialbidrags-”lön”

Utredningen ”Färre med bidrag fler med jobb” som presenterades 28:e september innebär att socialbidraget, och i framtiden också arbetslöshetsförsäkringen späs på med en så kallad utvecklingsersättning på omkring 500 kronor i månaden och sedan betraktas som lön. Lön som förpliktar till heltidsarbete. Staten och kommunerna disponerar sedan ”löntagarnas” arbetskraft via arbetsförmedlingen, utan att behöva erbjuda anställning, lönenivå enligt normala lagar och avtal eller andra anställningsförmåner, och utan att dessa löntagare får rätt till facklig organisering för att skydda sina intressen. Detta pliktarbete innebär inte heller att deltagaren kvalar in i a-kassan. Det ska inte ens ge rätt till ny ersättningsperiod för den som redan är inne i försäkringssystemet.

Anordnare av denna ”utvidgade utvecklingsgaranti” kan vara både statliga, kommunala och privata arbetsgivare.

Detta innebär att man etablerar en ny princip på svensk arbetsmarknad: Att staten fritt disponerar över arbetskraften hos landets medellösa innevånare, och sedan kan fördela denna vidare utan några formella begränsningar – även till företag som drivs i privat vinstintresse.

Arbetsplikt strider mot den klassiska svenska arbetslinjen. Denna har ända sedan 30-talet inneburit att arbetslösheten skall bekämpas med samhällsnyttigt arbete till marknadsmässig lön.

Arbetsplikt strider mot flera avsnitt i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Arbetsplikten innebär naturligtvis också ett påtagligt hot mot dem som har en normal anställning. Att alla arbetsgivare får möjlighet att minska sina lönekostnader genom att ersätta ordinarie personal med pliktarbetare kommer att innebära ytterligare ett övertag i avtalsförhandlingarna.

Redan 1919 krävde De arbetslösas föreningar (DAF) att de nödhjälpsarbeten som då organiserades i Arbetslöshetskommissionens regi, de så kallade AK-jobben skulle ge full lön. LO anslöt sig till denna linje 1928. SAP 1930. Vi hoppas att det inte ska kräva lika många år av svältlöner och förtryck mot de arbetslösa – och därigenom försämrade villkor för dem som har anställning – innan arbetarrörelsen låter sig övertygas denna gång.

Bekämpa arbetslösheten – inte de arbetslösa!

Alliansen för Arbete

Jan Einar Ekermark, ordförande

1. Dagens arbetslinje är inte densamma som den i texten överst. En arbetslinje som innebar ” … att arbetslösheten skall bekämpas med samhällsnyttigt arbete till marknadsmässig lön” var snarare ett alltför optimistiskt påstående även 1999. Den arbetslinje som beskrivs med detta var snarare hämtad från Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som skrevs och spreds mycket brett de första åren efter Andra världskrigets slut.¹ ↩︎