De stora väletablerade partierna i riksdagen, moderaterna och socialdemokraterna, menar att det måste löna sig att arbeta. Och driver kampanjer med parollen att ”Alla som kan arbeta ska arbeta”, eller det något mera folkliga ”Alla som kan jobba ska jobba”.
Vad de båda partierna faktiskt har gjort när de fått bilda regering är väldigt annorlunda. Fast fortfarande likadant för båda partierna. I fall man skulle formulera om deras slagord utgående från vad de faktiskt gör, borde det bli ungefär att: ”En del av dem som kan och vill arbeta håller vi arbetslösa”.
Båda regeringarna reglerar fram jämviktsarbetslöshet med hjälp från den självständiga Riksbanken.
Enligt aktuella uppgifter från regeringen är jämviktsarbetslösheten omkring 85 % av den totala arbetslösheten. Om vi räknar med det antal arbetslösa som var aktuellt när detta meddelades, i april i år, blir det 425 000 personer som inte ska få jobb trots att de kan jobba (eller arbeta). Ett ganska omfattande undantag från arbetslinjen kan man tycka. Vilket alltså administreras fram av de politiskt ansvariga. Tillsammans med den självständiggjorda Riksbanken.
En annan fråga där de båda riksdagspartierna verkar närmast rörande eniga, är att det ska eller till och med måste löna sig att arbeta. Fast även när det gäller detta skapas betydande undantag i regeringsställning. De arbetslösa som sätts i sådant arbete som kallas aktivitet och lyder under lagens aktivitetskrav får inte någon lön.
Enligt lagens skrivning gäller detta även verksamhet ”… som stämmer överens med … sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete …”
Den typen av villkor förekommer visserligen i rätt stor omfattning redan förut. Det framgår av Arbetsmiljöverkets rapportering om arbetsolyckor bland personer i arbetsmarknadsåtgärder utan lön. Det som är nytt är att villkoren för denna typ av verksamhet nu har baxats hela vägen till att vara obligatoriskt. Från att ursprungligen kallas aktivitetsgarantin (AGA:n bland de drabbade) och sedan ha blivit avskaffat som Fas 3, fast det fortsattes under det mera allmänna praktik.
Att bidrag och ersättningar parallellt med detta har minskats till existensminimum för heltid, samtidigt som reglerna blivit strängare och sanktionerna skärpts gör att parollen snarare borde formuleras som att ”Det skall inte löna sig för dem som behöver bidrag att arbeta”.
Det är en favorit i repris. Från AK-jobben. Och 1800-talets arbetshus.
Fred Torssander
