Efter att arbetslöshetsersättningen gjordes om från den 1 oktober 2025 har socialdemokraterna flera gånger riktat kritik mot den snabbare nedtrappningen från 80 % till 70 % som numera kommer redan efter 100 ersättningsdagar. Det man däremot inte gärna har nämnt är aktivitetsstödet som är den stora fattigdomsfällan.
Aktivitetsstödet är en ersättning som den som är långtidsarbetslös och har haft a-kassa kan efter att ens a-kassedagar är slut, förutsatt att man deltar i Arbetsförmedlingens program och åtgärder. Den har tidigare legat på 65 % av den ursprungliga arbetsinkomsten, men ska numera gradvis trappas ner till ett grundbelopp som ligger på ca 8000 kr i månaden före skatt.
Nu står det klart att socialdemokraterna inte avser göra något åt detta. Detta enligt Mikael Damberg som är ekonomisk-politisk talesman för Socialdemokraterna som yttrar sig i tidningen Arbetet. Hans argument är att det är bättre att prioritera en aktiv arbetsmarknadspolitik och att de arbetslösa får jobb. Jag återkommer till detta.
Den arbetslöshet vi har i dag ligger oavsett hur man räknar på nivåer som med 90-talsmått skulle ha räknats som massarbetslöshet och till skillnad från då är antalet långtidsarbetslösa mycket högt. Att införa en nedtrappning av ersättningarna i ett läge där det inte är praktiskt möjligt för mer än en del av de arbetslösa att få ett nytt jobb inom rimlig tid är att döma en stor grupp av den svenska befolkningen till fattigdom. Alla åtgärder som kan ha någon effekt på detta kommer att ta tid – och vem vinner på att de långtidsarbetslösa under tiden blir utfattiga?
Bortsett från allt mänskligt lidande som är förknippat med för den enskild som kanske tvingas lämna hus och hem eller prioritera mellan nödvändiga utgifter är detta en kostnad för samhället på flera sätt:
- Fattiga långtidsarbetslösa bidrar inte till konsumtionen i samhället och understödjer inte företag som producerar varor och tjänster. Därmed krymper ekonomin och bidrar till att ännu färre jobb skapas.
- Kostnaden för långtidsarbetslösas försörjning kommer att läggas över kommunerna när många tvingas söka försörjningsstöd. Det blir en stor utgift för kommunernas ekonomi och betalas av alla skattebetalare i stället för av statsbudgeten.
- Den ökande fattigdomen och hotet om fattigdom kommer också ha en dämpande inverkan på löneutvecklingen hos dem som fortfarande har jobb. Så inte heller de som har ett jobb tjänar på detta.
Visst kan man hålla med om att det vore bättre om de långtidsarbetslösa fick jobb. Men samtidigt kan inte Socialdemokraternas partikansli ens förklara vad de menar med målet ”full sysselsättning” och hur hög sysselsättningen måste vara för att denna fulla sysselsättning ska sägas ha inträffat. Jag tolkar det som att det inte alls handlar om någon ambition om att återupprätta full sysselsättning som ett mål för politiken, utan enbart om att använda sig begreppet som ett positivt signalord som associerar till klassisk socialdemokrati. Det är alltså inte seriöst menat.
Men även om man bortser från detta finns det antagligen en del som går att göra med investeringar, utbildningar eller en matchning som kan minska arbetslösheten något. Problemet är att allt sånt tar tid. Tid som de långtidsarbetslösa inte har, innan de har förlorat sin lägenhet för att det inte finns pengar till hyran. Det är därför som nedtrappningen i aktivitetsstödet genast måste rivas upp för att människor ska kunna ha en dräglig levnadsstandard medan läget på arbetsmarknaden förhoppningsvis långsiktigt kan förbättras.
Louise Pettersson
Texten är en reaktion på följande artikel i Arbetet: https://arbetet.se/2026/09/02/s-besked-ingen-hogre-ersattning-till-langtidsarbetslosa-prioriterar-annat/
Det är de fattigaste som får igång tillväxten och jobben. De har efterfrågan, men inte ekonomin. Det är dem som har köpkraft.
Så regeringen sänkte det som inte gick att sänka mer. Sverige är så rikt, men snedfördelat. Unga vuxna får flytta hem igen och föräldrar till sina barn. Man har inte längre råd att bo OCH äta. Så sjukt!